fredag 30 augusti 2013

Lite tankar i väntans tider.

Jomen alltså, tillbaka till den där förbenade operationen. Jag har legat på ortopedmottagningen en gång i mitt liv och det är en smärtavdelning av sällan skådat slag. Många äldre som opererat höftkulor, stackare som råkat ut för både det ena och det andra och inte längre har några ben eller människor som vandrar långsamt i korridorerna med nackkrage. Det skriks av smärta inifrån vardera rum och sköterskor springer fram och tillbaka i korridorerna med morfinsprutor i högsta hugg. Även jag var en av dom som låg och skrek i högan sky, med en nyopererad ryggrad. Jag undrar hur det kommer kännas den här gången. I foten finns inga läskiga eller farliga saker som kan gå sönder = jag tänker lite naivt att jag kommer ha det ganska bra där i sjukhussängen. Äta godis, titta på tv. På sin höjd lite smärtstillande för att kunna sova. Den tid jag inte får belasta foten får jag väl helt enkelt låta bli att göra det, det är inte hela världen. Kära högre makter, låt mina naiva tankar stämma, för jag är lite rädd. Jag känner inte mina ben och fötter längre, med sjukdomen som fortsätter sin färd mot förlamning, och därför känns det mer otäckt. Dom ska in och karva i någonting som redan kämpar så mycket för att bibehålla det lilla som finns kvar. Och det lilla som finns kvar ska tydligen finnas kvar längre med hjälp av skruvar och metallplattor. Jag hoppas så innerligt att jag tagit rätt beslut.

4 kommentarer:

  1. Min mamma, också kroniskt sjuk fast på annat vis, har bytt ut sin ena höft. Hon kunde inte röra sig så mycket precis efter operationen, så jag bodde där ett tag och hjälpte till med allt. Men efter att det läkt har det fungerat bra för henne, hon planerar att byta ut den andra också så småningom. Så hon gjorde rätt val i alla fall, läkarna tyckte egentligen hon var för ung för en sådan operation, men nu kan hon gå igen. Nu är det ju inte samma förutsättningar eller samma operation, men ändå lite uppmuntran sådär :) Det här klarar ni fint, du och familjen! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju den där läknings- och återhämtningsprocessen jag inte ser fram emot... att man måste bli sämre innan det kan bli bättre. Vi kommer få ta hjälp av släktingar en tid, men det ska nog bli bra. Tack för omtanken och vilken snäll dotter din mamma har!

      Radera
    2. Förstår, i den mån man nu kan göra det! Tror de flesta har medkänsla nog att göra vad de kan i en sådan situation, så bara ta all hjälp ni kan få, tycker jag :) I matlagning och städning och allt vad det kan vara.

      Radera
  2. Fattar att det måste vara skitnervöst. Du är modig som vågar!

    SvaraRadera