So raise your glass if you are wrong in all the right ways.

Ja, alltså. Sen jag var sjutton-någonting har melankoli varit mer av min melodi och det blev mycket av Morrissey, Teitur och Damien Rice. Jag har alltid varit kräsen när det kommer till musik, så det jag faller för håller jag hårt i. Och jag vet inte varför, men jag föll för Pink under mina tidiga tonår, som är raka motsatsen till det jag vanligtvis lyssnar på. På något vis har det kännts lite skämmigt, som att komma ut ur garderoben ungefär. Christoffer tog tillfället i akt och beställde biljetter till hennes konsert i globen som jag och min bästaste vän var på igår. Jag har aldrig varit på en konsert av den sorten, och jag måste säga att det var så sjukt roligt och jag ville inte riktigt att det skulle vara över. Och jag ska sluta skämmas, för hon måste vara världens mest coola kvinna. Och appropå kvinna, så där kvinnlig på det där fantastiska sättet som får mig att tillfälligt begrunda min sexualitet. Att hon fick mig att inse hur himla o-cool jag själv är kan jag ta, jag börjar vänja mig.