Ett spritt språngande liv.

Säga vad man vill om Idol men - Jens Hult. Alltså. Jag ska försöka förklara min syn på det hela. Man ska ju liksom inte tycka om Idol, och även jag bestämde mig för att inte titta på det i år. Sverige är full av talang, det är inte det, men det är tråkiga avtal som måste följas slaviskt som inte passar för varenda person och det kan verkligen förstöra en artist. Och jag som bestämt mig för att inte följa det har såklart gjort det ändå, för så stark karaktär har jag tydligen. I fredags gick Jens Hult upp på scenen, och först förvandlades jag till en dreggelfläck i soffan på grund av att jag helt plötsligt tyckte att han var det snyggaste jag någonsin skådat näst efter min man. Ja, jag är visst sån också, ytlig och härlig. Sen rev han av Neil Young, med en röst som har Bruce-influenser, och lyckades på något vänster göra det fantastiskt. Och dagarna sen dess har jag varit nyfiken på denna herre och snokat runt i varenda skrymsle på intranätet, och tydligen kan han göra sväng-pop också som jag lyssnat på sisådär hundra gånger idag. (Jag lovar, det var längesen jag hittade en låt som är så fantastisk att städa till. Vad kul det blev helt plötsligt.)

Så ja, här har ni fjortis-madeleine i egen hög person. Men till mitt försvar så har Christoffer - en ännu värre motståndare till Idol - också fallit för den här killen och förstod grejen med honom före mig. Jag hoppas bara dom inte förstör honom nu. Att han åker ut lagom till att han har blivit ett namn och kan fortsätta med precis det han redan gör. Och när jag ändå är igång med mina bekännelser kan jag även erkänna att jag fastnat för Keeping up with the Kardashians och The Bachelor nu när jag bara går hemma om dagarna. Det är sannerligen mörka hemligheter jag bär på. Ve och fasa osv.