Om bloggvärlden, barn och djur.

Jag känner mer och mer hur bloggen inte uppdateras så mycket som jag önskar. Eller mer en känsla av att hela bloggvärlden dött ut litegrann, vilket är otroligt synd. Läsa bloggar är ju det bästa jag vet. Och när mina favorit-bloggare lägger av en efter en tappar jag också lusten. Men tack till er tappra få som fortfarande skriver och låter en få följa med i en liten del av er vardag, jag hoppas att jag inte heller får för mig att sluta. Jag har skrivit i så många år nu och det är så värdefullt (och ibland lite pinsamt) att kunna gå tillbaka och minnas och känna. Och just nu känner jag tröttma, det har varit full rulle idag. Barnet hade den goda smaken att ge oss sovmorgon till 07:30 och vi fick därför för oss att hoppa vilan, så där som vi gjorde ett par gånger i somras. Vi åkte till centrum och åt lunch, och barnet fick leka av sig i skytteholmsparken med sisådär en miljon andra barn med föräldrar. På vägen till mina föräldrar blev han trött och sa att han ville vila. Oj. Men resten av dagen gick bra ändå, bara ett mentalt breakdown från den lilla herren någon timme innan vi skulle hem och somnade som en död 18:30 i bilen, alldeles utmattad. Han var visst inte redo riktigt än, att vara vaken en hel dag utan paus. Vi pratar mycket om att han är så stor nu, men vi får inte heller glömma bort att han är liten. En stor, liten människa som inte klarar hur mycket som helst. Balansgång, det där.

Den här damen kan jag också uppdatera lite om. Freja har bott hos oss i snart ett halvår nu och har gjort sig riktigt hemmastadd. Hon är stor och fluffig, och värre ska det tydligen bli nu när vädret blir kallare. Hon är den slöaste och snällaste katt jag har träffat, som klöser utan klor och biter utan tänder. Hon är himla lat av sig, och äter för tre kattmagar. Inte nog med att hon är av en stor ras, jag har en känsla av att hon kommer bli rund och go också. Hon är en kär vän, och hör hemma här så länge hon lever. Vår fina tjej.

Och nu mina vänner, jobbar jag bara två dagar till, sen lägger jag mig under kniven och är inte tillbaka till en normal vardag förrän i början av november. Det känns helt galet.