Det börjar bra.

I början av året slutade Frank med välling. Det var på hans eget initiativ, och vi gjorde i princip ingenting. Nu i sommar började han gå på toaletten, också på eget initiativ (med en liten push i rumpan från oss, för att våga, men vi märkte att han var redo) och nu använder han inte blöja någonting alls förutom när han ska bajsa eller sova för natten. Nu är det bara nappen kvar. Mitt stora ångestmoment. Jag värdesätter vår sömn och med napp på natten vet jag att han är nöjd, även om han bara har den av ren vana då han ger den till oss det första han gör på morgonen. Jag går och väntar på att han ska säga till själv att han inte vill ha den längre, som med vällingen och blöjan, men det händer inte. Det känns som att detta kommer bli vår strid. Får se när vi orkar ta tag i det...

Men lägger jag nappångesten åt sidan, så gläds jag bara över hur bra det går på nya dagiset. Det värmer i hjärtat att han redan är så trygg där, men så är han ju så oblyg och social av sig att främmande och nya situationer inte är läskiga särskilt länge. Inte mina gener, jag var en tyst mus som barn och gjorde inte mycket väsen av mig. Idag fick vi höra från personalen att han äter som en häst, sover som en död på vilan och börjar lära känna sina nya kompisar. Att han sprider så positiv energi i gruppen med sitt glada humör och roliga fantasi. Och därifrån gick två föräldrar, förvandlade till två stolta tuppar.