En orädd kan aldrig bli modig.

Jag får ofta höra att jag är tuff. När man har en sjukdom av det slaget som jag har där man ibland måste genomgå obehagliga eller smärtsamma saker så får jag höra att jag är tuff. Men sanningen är ju den att jag är världens mesigaste, jag har alltid varit lagd åt det hariga hållet. Jag är försiktig i mitt sätt, både när saker och ting ska genomföras och när jag kommunicerar med någon. Jag är mesarnas mes och den fegaste av dom alla. Det enda som gör mig tuff är möjligtvis att jag genomgår det jag är rädd för ändå. Jag ligger där och biter ihop, trots att hjärtat slår hårt i bröstet på mig. Idag låg jag och sjöng barnlåtar i huvudet medan suturerna i foten togs bort en efter en, allt för att koppla bort mig själv från situationen. Läkaren tittade på min fot och sa att den såg fin ut (jag tyckte mest att foten såg ut att sitta på en väldigt död människas kropp, blodig, svullen  och blek med stygn överallt) men läkare tittar nog med andra ögon än vad jag gör. Det känns bra att ha sett den i alla fall och det var härligt att kunna skratta åt min fula fot istället för att bara känna rädsla. Tur att jag aldrig går barfota ändå.