Mörka dagar och zombies.

Jag trivs verkligen som bäst på hösten, men dom stunder jag vill spola tillbaka tiden några månader är när vi ska gå ut. Frank vill nämligen klä på sig själv. Vet ni hur lång tid det tar för en 3-åring att klä på sig själv? Innan det blir rätt? Hur ett människobarn vägrar all form av hjälp? Och samtidigt som man vill håva tag i ungen och få på kläderna så vill man ju uppmuntra det. Så man biter ihop, ler som bara en förälder kan göra och säger "jättebra älskling!", trots att man är så frustrerad. Och när vi väl kom ut igår, runt 16:00, hade det hunnit bli kolsvart ute. Det vill säga, den här mörkrädda mamman hade inte alls så roligt i den väldigt dåligt upplysta lekparken, där mitt barn sprang runt i mörkret medan jag var rädd för zombies och att tappa bort honom. Men förutom detta, och att den där fina delen av hösten (och inte det här regnblaskiga) är förbi, så trivs jag så bra den här tiden på året. Att myza. Inte ha dåligt samvete över att vara inomhus med Frank och läsa böcker, baka chokladbollar och ta en tupplur mitt på dagen. Se på film och äta mandariner. Som han ska skala själv, såklart. Allting själv. Han börjar bli en så stor människa nu. Som idag skaffade sig en storebror i fantasin. Inte för att vi någonsin kan få till en storebror hur vi än bär oss åt, men ibland får jag dåligt samvete över att han inte har något småsyskon, att även om jag skulle bli gravid i detta nu så kommer han att vara stor när det barnet gör entré. Och att vi har en längtan men inte känner oss redo. Vi är så väldigt nöjda med tillvaron som den är just nu. Så snälla barn, håll fast vid din fantasistorebror. Börja inte fråga om småsyskon. Jag vill ge dig allt i världen och jag kan inte tänka mig vårt föräldrarskap där mitt barn inte har en bror eller syster, men någonstans måste man vara realistisk. Och den tiden är inte kommen än. Förmodligen inte på väldigt länge. Men vi överlever nog ändå. Eller hur?