22:42

I sommar fyller jag tjugotre år, och då känns det helt plötsligt lite märkligt att vara någons fru och ha en son på två och ett halvt år. Det bara blev så, och jag är glad att det blev så, och det är nog inte konstigt att det blir så när saker och ting känns så rätt. Frank är i en ålder när han förväntas få syskon, och då är det skönt att själv vara i en ålder där det inte alls är någon brådska med sådant och ingenting som någon förväntar sig ur den aspekten. Jag är glad att jag blev en ung mamma, även om det inte var någonting jag reflekterade över när det blev. Och hur jag väldigt snabbt gick från att vara osäker, liten och skör som sig bör i den åldern, till någons allra käraste till blivande mamma och ansvaret det bar med sig och på den korta tiden lyckats utveckla någonting inom mig som gjorde mig så trygg i min mammaroll, så fort jag fick se mitt barn för första gången så kände jag bara här. Här vill jag vara, och aldrig någon annanstans.

Och visst kan jag längta efter det ibland, att känna mig så där trygg och redo som jag gjorde då, att längta efter någon som sprattlar där inne. Jag är inte där ännu, jag längtar inte och jag vill inte. Men den känslan kommer att infinna sig en vacker dag, och vad häftigt det kommer att vara. Just nu försöker jag förlika mig med tanken på att mitt barn börjar bli så stort, vilket även innebär en kaotisk vardag. En tvåårshjärna är svårt schizofren nämligen, vi pendlar mellan hysteriska utbrott och totalvägrande till "NU GLAD IGEN! :)))" och jag förstår ingenting men han är bra gullig ändå. Jag älskar den lilla person han har blivit, med sina kloka funderingar och sitt glada léende och sina nyfikna ögon. Och den förbenade envisheten, trots allt.