Att släppa inpå och låta gå.

Jag har alltid haft svårt med det, att släppa människor inpå livet. Jag är inte den sortens person som har massor av vänner, och det gör ingenting. För dom som finns där, dom finns där. Och jag står upp för dom med näbbar och klor, för har man tagit sig in i mitt hjärta så är man fast där vare sig man vill eller inte. Länge. Därför känns det så svårt när man måste släppa någon, som en gång hade en så stor plats där i, som man försökt hålla kvar för allt vad man är värd och man lever på minnena. Men någonstans, måste man gå vidare, när åren går och man så desperat väntar på ett jagharinteglömtdigbarasåduvet som aldrig riktigt kommer, och någonstans med tiden släpper sorgen och det ledsna och man måste... gå vidare. Jag som alltid har tänkt på hur roligt det vore att ses igen, har svårt att tänka så numera. För jag har släppt dig, utan att egentligen ha märkt det. Jag gissar att det bara blir så när det inte finns något ge och ta. När man känner sig glömd. Och eftersom jag inte längre är ledsen över det, behöver det inte heller finnas någon bitterhet med i bilden. Det känns märkligt men skönt.

det finns inget att förklara
inget att försvara

jag gav upp för länge sen