Frank har fått en hejdundrans skörd av vattkoppor. Han passade visst på den enda helgen det här året som hans pappa inte är hemma. Vi överlever det, jag tycker mest synd om Christoffer som ska försöka slappna av i grannlandet med ett skört pappahjärta. Frank är alldeles täckt av dessa svidande monster, främst i ansiktet och i rumpan, men även mage och rygg är så gott som täckt. Och han har så ont, och han mår så dåligt. Idag har han inte gjort mycket mer än att ligga i soffan och tittat på film samt sovit. Petat i sig lite russin, äppelpaj och juice - inte kostcirkeln direkt men jag är glad att han ens får i sig någonting. Och jag, jag smörjer och smörjer som om det inte fanns någon morgondag. Lurar i honom lite clarityn i juicen, håller om och vaggar och viskar till honom att jag skulle ta bort allt det onda om jag bara kunde. Jag tycker så synd om honom och mitt mammahjärta brister, det är alldeles för skört för att se honom så här sjuk. Men jag vet att det går över, att det kommer vara skönt att ha det överstökat och att det inte är någonting farligt, vilket jag får försäkra honom om gång på gång för han är så ängslig. Vattkoppor alltså, helgens lilla Mount Everest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar