Dagarna på dagarna.

När jag var gravid tänkte jag jämt att gud vad skönt att vi har så många som kan vara barnvakt. Att vi har så många nära och kära som vi litar på och som mer än gärna ställer upp, och jag tänkte att det är ju bara att använda sig av det när man behöver en paus. Men sen funkar det ju liksom inte så i praktiken. Ganska tidigt kändes det okej att någon passade Frank i någon timme hemma hos oss medan vi var och handlade t.ex, och nu för tiden tycker han att det är det roligaste någonsin att hänga med sina mor- eller farföräldrar en för- eller eftermiddag och jag känner mig helt trygg med det och kan slappna av och njuta av ensamheten och tystnaden. Men det här med att han ska sova borta, vilket han har gjort nu... tre, eller fyra gånger i sitt liv tror jag, det är lika plågsamt varje gång. Tycker vi alltså, han sover visst bättre än någonsin när han sover borta. Vi kan liksom inte njuta av att gå och lägga oss med vetskapen om sovmorgon, för det är bara så himla sorgligt när hans säng står tom. Det känns fel i hela kroppen på något vis, att han inte ligger där och grymtar. Jag tänker nog ännu mer på det just nu, för att jag vet att hans säng kommer att stå tom i en hel vecka nästa månad. Och stora dubbelsängen kommer jag att få ligga alldeles ensam i. Mina älskade hjärtan ska iväg på en utlandsresa tillsammans, och hur roligt jag än vet att dom kommer ha det, samt att det tillochmed var jag som pushade Christoffer att tacka ja till att hänga med, så känns det tungt. Jag förbereder mig redan inför gråtfesten när jag måste säga hejdå, jag har inte varit ifrån någon av dom så länge. Är det så här varannan-vecka-föräldrar känner varje gång? Lever dom med den här sortens ångest, eller vänjer man sig med tiden? Fy. Vad starka ni måste vara.