Igår när vi satt och slöglodde på tv innan barnet skulle lägga sig visades ett barnprogram, med typ en handdocka som var en farbror, tänk er skurt i människoform ungefär. Frank stelnade till och sprang sedan till pappas famn, skrämd från vettet medan tårarna sprutade. Den dockan var onekligen inte poppis, och trots att vi stängde av tv:n snabbt så resulterade det i barnets första riktiga mardröm. Han har skrikit till i sömnen förut, men nu snyftade han länge och vi kunde inte alls lista ut vad det berodde på. Vi frågade om han hade ont, om han ville sova i vår säng, om han ville ha en annan napp och allt annat som han vanligtvis brukar vara upprörd över. Tillslut frågade jag uppgivet "men lilla vännen, vad är det som är fel?" och då tittade han på oss och sa "gubben, borta?". Min fina unge, vad han måste ha grubblat över detta... vi lovade att gubben var borta och att han inte skulle komma tillbaka, att mamma och pappa var där och att inget farligt ska hända då. Frank slutade tyst att snyfta och slappnade av och somnade som en liten bebis i famnen på mig. Det är så omvälvande, att jag är en liten människas allra största trygghet. Att jag i hans ögon kan skydda honom från allt ont i världen, tillochmed läskiga dockor som besöker honom om natten. Christoffer blev så moved by the moment att han fällde en tår, världens finaste hönspappa. Vi är lite som vi är, jag och mina herrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar