onsdag 30 januari 2013

Roligt hur livet ter sig.

Jag var femton år när jag fick min första pojkvän. Han var arton år och gick sista året på gymnasiet, och jag tyckte att det var skitcoolt att vara ihop med någon som var vuxen. I en femtonårings ögon, alltså. Vad jag tyckte var ännu coolare var att han och hans umgängeskrets hade snappat upp emokulturens stil och det tog inte lång tid innan jag färgade mitt hår svart och bar ingenting annat än svarta stuprörsjeans med nitbälte. Ung, svår, djup och fånig. Efter något halvår tog det slut, och jag gick från stuprörsjeans till trasiga och alldeles för stora jeans och det svarta håret blev dreadlocks. När jag var sexton år gjorde jag min första piercing, och fler blev det, tror jag hade tre stora jätteringar i läppen där ett tag. Haha, nåväl... jag växte ifrån det, men behöll min pärla i överläppen. Jag hade förmodligen haft den kvar än idag om jag inte varit tvungen att ta ut den när jag satt i kassan på en matvarubutik. Dreadlocksen kammades ut, dom för stora jeansen blev strumpbyxor och tights. Sommaren tvåtusensju befann jag mig i det värsta förhållandet någonsin, inte för att någon var dum men för att det hände så mycket tråkigheter. Och det är den enda sommaren som jag har rökt. Jag var sjutton år, och tyckte väl att även det var coolt, att dra in gift i mina lungor. Sommaren därefter, tvåtusenåtta, tror jag att jag började hitta mig själv någorlunda. Jag tänkte på samma sätt som jag tänker idag, men jag hade nog svårare att kontrollera känslorna. Jag träffade någon jag kände att jag ville tillhöra, jag tatuerade mig för första gången. Blev hjärtekrossad och trodde aldrig att jag skulle bli glad igen, orkade ingenting och sörjde någon som fortfarande levde. Tatueringarna blev fler, jag var noga med att känna mig fin, ville tillhöra någon igen och trodde att om jag bara försökte känna något så skulle känslorna komma, men såklart blev det bara fel.

Och idag är jag helt plötsligt lyckligt gift. Jag blev kär, alldeles oväntat när jag hade som minst lust med det, och jag tillhör någon. Jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer att ta det för givet, att jag aldrig glömmer bort hur mycket jag ville bli älskad. Och hur mycket jag ville älska någon. Och kroppen, den är lite skrynklig och slapp. Jag är nog inte lika fin längre, jag känner mig ofta lite grå och tråkig. Men tonåren, den där tiden man måste genomlida... fy fan vad jobbigt. Att jag ens överlevde, kan jag tänka ibland. Så jag är glad, att jag är lite grå. Jag tror att det är ett tecken på att jag är nöjd med livet. 

1 kommentar:

  1. Vilken underbar berättelse. Jag sitter och ler mot slutet. Ni är finfina ihop och jag hoppas att ni får jättemånga lyckliga år tillsammans. Du kommer aldrig att bli grå i mina ögon. <3

    SvaraRadera