Absolut ingenting vettigt alls.

Efter att ha somnat tjugoettnollnoll två dagar i rad så känner jag mig något utvilad, trots det gråa och blöta betongvädret som är utanför fönstret. Igår såg jag det allra sista avsnittet av Desperate housewives (jag trodde väldigt lite om den serien innan men gav den en chans i brist på annat att se, och det visade sig vara den bästa serien någonsin) och fulgräthulkade från början till slut ungefär. Idag åkte jag med en taxichaufför som fick mig att stoppa ner iphonen i väskan igen, för att jag istället valde att prata med honom. Jag är i särklass världens sämsta kallpratare, jag blir socialt missanpassad och stum och ler konstigt och kommer inte på någonting att säga. Däremot så är jag bra på att prata när det kommer till att verkligen prata, att diskutera och reflektera och använda hjärnan litegrann. På något vis lyckades han med konststycket att hoppa över hela kallprata-biten (som liksom behövs för att lära känna någon och komma till prata-på-riktigt-biten) och istället börja diskutera världsproblemen (tornadon i amerikat och ekonomiska krisen i krekland), vardagsvåndor och hur han sveper åtta centiliter whiskey vareviga dag och har gjort det senaste tolv åren efter att ha fått tipset från en läkare. Jag säger då det, denna kortväxta och runda lilla farbror - ett socialt geni måste han vara, som tillochmed får igång mig.

Ikväll är det dags för The walking dead (ännu en bra serie, och ja, det kan vara så att jag gillar serier) för att sedan se sista avsnittet av Desperate housewives igen, den här gången lite mer sansad.