Geting.

Det är inte roligt nu, med Franks framtänder som är på gång. Han har svårt att komma till ro och somna in (framförallt på kvällarna), är rätt grinig (jag är helt förvirrad - från att ha en ständigt glad bebis till en som bryter ihop om man tar bort leksaken eller är för långsam med maten) större delen av dygnet och som såklart har väldigt ont. Nu återstår det bara för dom små rackarna att komma ut, så får vi se om han får en glugg som sin mor. Tyvärr har han inte goda tandgener i vilket fall som helst, både jag och hans far hade tandställning i flera år. Förlåt på förhand, hjärtat.

Jag har nyss suttit med pulsen snabbt dunkandes i huvudet, då en gigantisk, ful och hemsk geting flög in här. Förmodligen en drottning, jag har nog aldrig sett en så stor geting. Fruktansvärda djur, speciellt deras surrande och deras ostyrsliga rörelser. Jag satt här och hoppade i soffan, satte på mig en hoodie med luvan över huvudet och bad till högre makter. Planerade att slänga mig över rummet ifall getingjäveln hade närmat sig Franks säng. Lyckades smyga mig fram mot vardagsrumsfönstret (smygandet var viktigt - fick liksom för mig att den skulle höra mig annars och attackera mig), lätt böjd med ansiktet neråt och luvan över huvudet, öppnade fönstret snabbt och slängde mig i soffan igen och pustade ut. Efter många vändor fram och tillbaka av den korkade getingen (alltså, varför hittar dom alltid in men aldrig ut?) så fattade den tillslut att fönstret stod öppet och friheten var inom räckhåll. Nu har nog pulsen återgått till det normala och jag sitter och inväntar min son som aldrig vill vakna och min käraste som alldeles snart kommer hem.