Dumma olyckor.

Jag kan inte påstå att man känner sig så särskillt stor på jorden när ens barn ramlar och slår sig illa, och speciellt inte när det handlar om höga fall. Frank ramlade ner från matstolen för ett par timmar sedan. Både jag och Christoffer satt precis brevid, och ändå hann ingen av oss reagera. Det gick så fort! Det enda jag hann se var Franks lilla kropp som flög över kanten, och Christoffer sa att mitt skrik lät lite som ett dödsångest-illvrål, som på film. Jag minns inte ens det, blev bara så chockad och rädd. Han föll på mage och slog pannan och ansiktet i golvet, men vi såg inga fler skador än att han bet sig i läppen. Jag ringde sedan sjukvårdsupplysningen och sköterskan i luren tyckte att det var ett gott tecken att han blev lugn efter att han blivit tröstad och att det inte hade kommit något kräks. Det som lindrade fallet var nog det att han inte försökte ställa sig upp, utan sträckte sig ner mot golvet och slank ur som en liten mask. Närmaste timmarna ska vi iallafall väcka honom en gång i timmen för att se att han inte blir medvetslös i sömnen. Bara det känns ju ganska bisarrt. Och man känner sig så sämst, som mamma och som förälder. Jag som tänkt i flera dagar på att sätta fast honom i selen, nu när han blivit så rörlig, bara för säkerhetsskull. Men det är så lätt att vara efterklok, och alla gör nog misstag, men vi satt ju precis brevid och det grämer mig, att vi inte hann med ändå. Det gick bara så otroligt fort.