Midsommarafton 2011.

Midsommarafton kom och gick. Den enda högtid jag inte tycker så särskillt mycket om, men i år var det faktiskt riktigt mysigt. Det verkar nästan som att allting blir det när man har barn. Jag, Christoffer, Frank och pappa gick ned till Riddersvik, där jag inte har firat midsommar på åtta år eller så, men allting såg exakt likadant ut och ingenting hade egentligen förändrats. Det var tillochmed samma gamla människor som stod vid gångvägen och sålde honung! Och annars var det också samma gamla blåsväder, samma gamla dragspelsmän och dansande föräldrar och barn, samma gamla lotterier och polkagriskastning. Förmodligen var det samma gamla hästar också. Mysfaktor på hög nivå var det iallafall, som alltid, och även om Frank var det tröttaste barn jag skådat så var det alldeles för spännande för att kunna somna.

Vi sov över hos mina föräldrar, och det gick hur fint som helst. Första gången vi har sovit borta med Frank. Även om jag och Christoffer låg som slimmade maskar på varandra i den trånga bäddsoffan och fullkomligen dog av värmeslag och sov dåligt hela natten på grund av allt svettande, så sov iallafall Frank som en ängel. Han låg och andades så tryggt allra längst in, och innan vi kunde somna låg vi vakna en halvtimme och tittade på honom när han grymtade och vred sig i sömnen som bara barn kan göra. Kärleken. Ibland slår den mig medvetslös. In a good way.

(Och min kameralins är fullkomligen kaput efter små kladdiga babyhänder (och dålig skötsel) så ursäkta skärpan. En vacker dag ska jag införskaffa ett nytt objektiv!)