Drömmar.

Men jaha, ledigheten tillsammans med min lilla familj började fint med att jag har blivit sjuk. Det är väl typiskt ändå? Fast jag ska inte klaga, jag är inte döende. Men jag funderar starkt på att ta en alvedon innan jag lägger mig. Det är viktigt att skriva det, just för att jag är så sjukt emot tabletter och smärtstillande (när dom missbrukas i onödan, vill jag tillägga) av alla dess slag och jag försöker alltid att bota värk med annat innan jag tar till det. Det vill säga mat, frisk luft och vila. Men nu har jag provat allt det där, och känner mig fortfarande som en påkörd bäver, så jag tycker att jag är värd en alvedon ikväll.

Och det dumma med att vara sjuk är att min kropp också blir det. Liksom svagare, bortdomnad. Jag är inne i en sån där period nu, när jag tycker att det är lite orättvist det här, vilket är så himla löjligt. Det går inte att göra någonting åt saken ändå. Men jag måste få känna så ibland, för att sedan sluta känna så och gå vidare. Ibland är jag sorgsen i någon dag, över att det här har drabbat mig, och jag tycker ändå att det är bättre att få gråta ut allting i en dag för att sedan må bra igen, istället för att hålla inne gråten och på så vis gå med en sten över bröstet och ett taskigt allmäntillstånd. Igår när jag badade satt jag länge och tittade på mina ben. Två helt vanliga ben, utan något synbart fel. Lite smala möjligen, men det kanske dom hade varit ändå, utan sjukdom. Spände musklerna så hårt jag kunde, och det syntes. Jag såg muskler under huden som stramades åt. Dom finns ju där, fullt fungerande egentligen, men dom får inget bränsle. Nervtrådarna är döda, signalerna från hjärnan når inte dit. Det tar stopp vid knänen. Långsam förlamning, om den bittra verkligheten ska fram, och det ska den väl. Jag minns när jag träffade min läkare för första gången, och hon började vårt möte med att säga "Jag förstår att du funderar över din livslängd?". Nej, sa jag. Jag har aldrig funderat över det. Jag hade ju verkligen inte det, tanken att det här skulle kunna ta mitt liv hade aldrig slagit mig. Tänkte aldrig på att neurologiska sjukdomar ofta är grymma och i många fall bara blir värre. Började få panikkänslor när hon snabbt lugnade mig med att jag har en normal livslängd och att även om det innebär att min kropp förlamas så kommer det ta sån tid att jag kommer hinna dö av ålderdom eller någon annan hemsk sjukdom innan det sker. Förmodligen kommer jag inte att märka av några större försämringar. Och det känns bra, att jag och den här skiten kan få skiljas åt en vacker dag utan att vara ovänner iallafall.

Men inatt drömde jag så där konstigt, som jag ofta gör när jag tänker mycket på det här. Jag drömde att jag och min kusin Petra var i Japan, där jag köpte ett par blåa ballerinaskor med hög klack, och helt plötsligt kunde jag gå som jag vill. Jag studsade fram över gatorna, pratade med japaner till höger och vänster och sedan fortsatte det med att jag flög, att jag sprang över ängar i mina blåa ballerinaskor och efter varje steg svävade jag många meter, tog sats och flög över träden för att sedan landa lätt på fötterna för att sväva vidare. När Christoffer en gång sa att flyg-drömmar tyder på ett starkt psyke så skrattade jag. För nästan varje gång jag tänker på det jag är drabbad av så drömmer jag att jag flyger, och när jag tänker för mycket på det så känns mitt psyke allt annat än starkt. Men kanske är det bara mitt undermedvetna som vill berätta för mig att det kommer gå fint, det här med livet, trots allt. Kanske vill det bara berätta för mig att just jag drabbades av det här för att just jag kommer att klara av det. Kanske är det en styrka i sig, även när jag borrar in mitt ansikte i Christoffers bröst medan kroppen blir varm och tårarna rullar, att jag någonstans där inne vet att jag kommer klara det här, och att jag kommer klara det fint.