The little house on the prairie.

Det är något på tok med mitt barn just nu. Det sägs att när barnet är mellan 8-10 månader så har många en period av sömnkrångel, även barn som tidigare alltid har sovit bra. Det verkar onekligen stämma in här. Frank har sovit hela nätter sen han var en månad gammal, så det är ju lite av en pärs, det här, även om vi egentligen inte alls har någon rätt att klaga. Jag har iochförsig inte lidit inatt, eftersom att jag sover som en död och inte ens vaknar av mitt skrikande barn, och Christoffer väcker mig ju inte. Jag skäms för att säga det, att jag inte vaknar av mitt eget barn alltså. Jag vaknade tidigt imorse av att Christoffer, the zombie, tröttnosigt kraxade fram att Frank inte har sovit någonting inatt, medan han lite halvhjärtat försökte få pojkvaskern att sova brevid oss i sängen. Då tog jag över, och han somnade efter två minuter. Himla unge, du får vara snäll mot din pappa.. Nåväl, både Frank och Christoffer fick ta igen lite förlorad sömn åtminstone, medan jag... ja, jag är pigg som en lärka. Jag borde skämmas, och det gör jag. Inatt får jag hjälpa till att ta striden.

Och bad jag verkligen Christoffer häromdagen att ladda ner 'Lilla huset på prärien' åt mig? Ja, jag gjorde nog det. Borde väl skämmas lite mer nu antar jag. Fast först vill jag tillägga att jag inte har sett serien sen jag var åtta år, min tv-smak kan ha ändrats sen dess. Jag minns bara att jag varenda dag efter skolan sprang hem, nerför berget, över slänten och sen störtade jag in och satte på tv:n, allt för att inte missa Laura, Charles, Almanzo, Mary och Albert. Det var fina tider det.