Klapp klapp klapp.

Herremingud. Frank har levt i sju månader, och under dessa sju månader har han aldrig varit så här ur gängorna. Eftersom han inte sov inatt har han såklart velat sova hela dagen, men det går ju inte riktigt eftersom att man måste äta mat ibland. Han har vaknat och varit så himla ledsen, jag har tryckt i honom lite mat och försökt att leka (men ganska förgäves) och sen har det blivit sängen igen, där han sover oroligt. Han vaknar hela tiden och gråter, och blir lugn så fort jag kommer och klappar lite på honom. Han hostar och har rinnig näsa, så det kan ju det han störs av också. Och mest gör det ont i mitt hjärta, när jag ser att han inte alls mår bra. Fy sjutton..

Men en rolig sak har hänt idag iallafall; Frank har lärt sig klappa händerna! Efter mycket övande har det äntligen skett, bara så där. Det händer grejer i bäbishjärnan minsann. Det är nog sådant som verkligen bara är intressant för mig och hans far, men jag skriver det här ändå. För det var så fint, så fint att jag började gråta när han helt plötsligt satt där för sig själv och klappade glatt, och ännu lyckligare blev han när mamma började klappa med. Så, nu har vi klappat händerna hela dagen, mellan gnället och tårarna. Det sipprar in lite solsken ändå.

Min pojke. Y