They were born, and then they lived, and then they died.

Det är lite svårt för mig att förklara min kärlek till musik. För det första är jag sjukt kräsen och har mer lätt att tycka illa om än att falla för musik överhuvudtaget. Det mesta är ju faktiskt dåligt eller bara halvdant och tråkigt och ingenting jag orkar lyssna på mer än ett par gånger. Ibland känns det lite hopplöst, som att jag är musikaliskt död, men ibland hittar jag rätt. Det sker iochförsig nästan aldrig att jag faller pladask, senast var under sommaren '08. Egentligen började det tidigare, ungefär två år tidigare, när jag for iväg på karlstadvisiter då och då. Jag var sexton, och tyckte att Morrissey såg gammal ut, men att 'The first of the gang to die' var rätt bra. Men han var ju gammal, den där farbrorn. Sen kom den där sommaren, som jag aldrig vill glömma bort, trots att allting var så fel. Jag är inte bitter och jag hatar definitivt inte, jag ångrar ingenting och någonting gott kommer det väl ur det mesta, ändå. Den bästa presenten jag fick under mina vistelser i Krokås är Morrissey. Jag vet inte riktigt hur det började, om det var under kvällarna med varm oboy och fia med knuff i köket som Morrissey stod på i bakrunden, det minns jag faktiskt inte. Jag vet bara att när jag kom hem därifrån så hade Morrissey tagit mig med storm och jag har ALDRIG fallit så hårt för en farbror jag inte känner, som var som störst många år innan jag ens var påtänkt, som skriver fantastisk musik. Eller han skriver mästerverk, snarare. Och charmen är väl lite det att jag måste lyssna flera gånger på allt nytt han släpper innan jag faller. I början gillar jag det inte, sen faller jag. Jag föll så hårt att jag tvingade med min stackars pappa, i brist på annat sällskap, att se honom sjunga för oss i juni '09. Jag som egentligen inte gillar konserter och spelningar så mycket. Men det ligger nog på min top tio-lista över mest fantastiska moments i mitt liv. Och vad gör det att jag inte gillar annan musik, när jag har Morrissey (och the smiths, för all del), det är ju faktiskt det enda jag behöver.