Prisa fläkten.

Igår fick jag ringa hem Christoffer. Det var så varmt i lägenheten att jag inte kunde röra mig, jag klarade knappt av att sitta. Till skillnad från reumatiker mår jag sämre av värme och tappar både känsel och styrka. Jag känner av fysisk beröring, men jag känner tillexempel inte var jag sätter ner mina fötter någonstans. Ibland tror jag att jag fortfarande har foten i luften, när den egentligen är i golvet. Detta innebär förstås att det är väldigt läskigt att gå. Lite som rysk roulette, vet aldrig om benet ska vara fortsatt rakt eller om det viker sig. Det kommer jag få dras med hela mitt liv, att benen viker sig ibland och jag faller pladask (det har hänt ända sen jag var liten - det har blivit många fall, trasiga fötter och knän, ambulansfärder och sjukhusvistelser) men det är ju bra om jag kan undvika det så gott det går. Så Christoffer kom hem så fort han kunde, jag slängde mig i sängen och vilade kroppen, medan han och Frank for iväg till centrum, och kom hem med två fläktar. En stor och en liten. Tack älskling! Nu är det svalt igen och jag kan röra mig som vanligt. Det är så märkligt det där, och lite synd, för jag älskar ju värme och sommaren egentligen. Fast jag ska njuta ändå, men sittandes på en filt på gräset och inte så mycket gåendes på benen. Det får bli bra ändå.

Och idag ska jag ägna mig åt Frank så mycket det bara går. Igår hörde jag nog till kategorin "världens tråkigaste mamma" som inte hade mer energi än att sätta honom i gåstolen medan jag försökte sitta i soffan utan att bryta ihop. Förlåt lilla vän. Idag ska mamma leka med dig hela dagen!