Seperationsångest.

Jag har en förfärlig seperationsångest just nu. Om tio dagar åker dom till varmare breddgrader, min lilla familj. Man kan ju tycka att en vecka åtskiljda egentligen inte är hela världen, men det känns lite så för tillfället. Frank har jag inte varit ifrån längre än ett dygn, och bara det har varit tungt. Christoffer har jag suttit ihop med i flera år nu och senast vi var ifrån varandra några dagar här och där var när vi var nyihop, och nu känns den tanken väldigt främmande. Jag vet ju innerst inne att veckan kommer att gå fort, och någonting jag ska passa på att göra är att SOVA. Min finaste vän kommer att göra mig sällskap med den obligatoriska pizzan, och jag kan alltid åka hem till mamma och pappa. Christoffer och Frank, dom kommer också ha det så jävla bra. Sol och värme, badstränder och god mat. Barnet kommer vara lyrisk.

Men ändå, en hel vecka. Det kommer säkert att vara nyttigt för oss, att få sakna varandra litegrann. Och jag är ju om möjligt ännu mer säker nu, om jag inte var det innan, att jag aldrig vill vara någon annanstans än just här. Tillsammans med mina killar.