Pepparkakebak.

Igår fick vi för oss att baka pepparkakor. Jag hade någon husmoderlig vision om att mitt barn skulle tindra med ögonen, att Frank Sinatras vackra stämma skulle klinga med våra skratt och att kakorna skulle bli fabriksperfekta. Och ja, alltså, det var ju verkligen jättemysigt, att sitta tillsammans allihopa och göra någonting vi sällan gör. Men vår 2-åring, han ville mest äta deg, och blev ganska purken när han inte fick mer och passade istället på att misshandla våra pepparkakor. Men jag tror ändå att ett litet frö av nyfikenhet började gro i honom, för idag har han pratat mycket om det, på sitt sätt. "Frank baka glad" - jag tolkar det som att han tyckte att det var spännande och roligt, och ännu mer när han faktiskt fick smaka på en bit av resultatet. (Som för övrigt blev fantastiskt goda, om än lite fula...)

Idag har vi inte gjort mycket alls, och det är så himla skönt. Det är så välbehövligt att ha dagar som inte innehåller några måsten eller tider att passa, så att man istället kan göra lite vad man vill och det gör ingenting om lunchen drar ut på tiden, för idag behöver inget barn väckas från middagsvilan för att vi måste iväg någonstans, idag tar vi det bara lugnt och låter allt få ta sin tid. För en gångs skull.

Nu ska jag själv krypa ner under täcket, middagsvilor är underskattade.