Om du vill bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.

Jag är en mesig mamma på många sätt. Jag tröstar och jag blåser mer än gärna där det gör ont, även när det inte ens är så illa. Jag har svårt att stå emot hundvalpsögon och lena stämmor som säger "maaamma..." och jag gråter åt allt och ingenting. Det enda jag har varit tuff med hela tiden har varit rutiner (inte bestämda klockslag, men att man vet ungefär vad som gäller vilka tider under alldeles vanliga vardagar), mest för att jag själv är  så beroende av rutiner och i början, när han var en liten bebis, så formades rutinerna efter honom. När vi märkte av ett mönster, då hakade vi på, och det gjorde så att mattider och sovtider växte fram. Den där lilla människan styrde oss, med andra ord, och vi gav efter för hans vilja helt och hållet för att han skulle känna sig trygg. För det behöver man ju, i början av sitt liv. Trygghet. Och hans sovtider har varit samma sen dess och han har alltid älskat att gå och lägga sig och tyckt det har varit en mysig stund, tills för ett par dagar sedan, när han bestämde sig för att han minsann inte ska sova. Eller snarare; hundra-saker-mamma-måste-göra-innan-jag-lägger-mig-ner. Och mamma skriver jag enbart för att han bestämt sig för att pappa inte alls duger till nattningen längre, av någon outgrundlig anledning. Iallafall, först ska han ha välling, sen ska han inte ha välling. Först ska han ligga i sin säng, sen i vår säng, för att sen komma på att han vill ligga i sin säng igen. Sen ska han räkna napparna, och kramas med mamma, räkna napparna en gång till, lägga sig ner, komma på att han vill kramas lite till, att han har ont någonstans och att jag måste blåsa osv... alltså ja, i all oändlighet ungefär. Häromdagen när jag hade gjort allt det där, hundra gånger om, vilket uppenbarligen inte alls gjorde någon verkan, så stoppade jag helt enkelt om honom, sa godnatt och gick ut ur rummet. Det gjorde ont i mig, jag har aldrig trott på att lämna en skrikande bebis ensam. Men det är ju just det, att han inte är någon bebis längre. Han är en liten unge som spelar sin mamma som en fiol för att få hennes samvete att ge vika. Det fanns inga ledsna toner i hans skrik, det var bara argt. NÄE! skrek han. I tio sekunder ungefär, tills han märkte att det inte hjälpte. Idag varade dom tio sekunderna i två sekunder ungefär, men likförbannat hade det bytts sängar, kramats och räknats nappar innan, för att jag har svårt att vara bestämd när det kommer till sådant. Den där tryggheten, som bebisar så väl behöver, att mammas och pappas varma hud ska finnas där när världen känns lite otäck, den finns ju fortfarande kvar, men har ändrat form litegrann. Istället för att det är Frank som sätter rutinerna, så måste det vara vi. Jag förstår att han vill styra och ställa, förstå vilken känsla det måste vara att komma på att man kan påverka saker. Jag tror att han mår mycket bättre av en mamma och en pappa som tydligt visar vad som gäller än att man velar fram och tillbaka, det blir ju inte heller någon trygghet för honom i längden. Det är så sjukt svårt, att vara bestämd utan att man känner att man kör över. För han är ju också en människa, som förtjänar respekt och att bli hörd. Kanske får det bli en kompromiss av något slag, att han får bestämma vem som ska hålla i nattningen, men att mamma eller pappa bestämmer att det faktiskt inte är riktigt värt att byta säng fram och tillbaka i tjugo minuter. Och kramas gör vi gärna, alla tider på dygnet, om det behövs.

Nu är vi mitt inne i det, i den där roliga tiden. Trotsens tid, den hårdaste av dom alla sägs det. Det känns ändå skönt att vara inne i den tid som beskrivs som den "värsta", "jobbigaste" och "mest krävande" och känna att man inte blir helt galen iallafall. Bara litegrann.