Den snälla mamman.

Jag undrar vad jag satte igång för tankar hos min 2-åring igår egentligen, när jag fick för mig att berätta om jultomten. Frank satt med stora tefatsögon och öppen mun när jag förklarade att det är en stor, skäggig farbror som säger ho ho ho! och delar ut paket till barn som har varit snälla i år. Och hur spännande det än må vara nu, så vet jag att min hare till son kommer att bryta samman när tomten väl klampar in i hallen. Jag förstår honom, dom där tomtemaskerna är ju helt groteska, och med tanke på att han igår skrek för kung och fosterland (och jag undrar alltid vad grannarna tror, det lät ju onekligen som att jag mördade honom) när jag använde mig av mixerstaven, så känns det som att hans första möte med tomten kommer vara lite traumatiskt. Vad gör man inte för lite julstämning?