Den här lilla gossen.

Jag tog barnet på bar gärning mitt i hans sagostund, och fick tillbaka den här besvärade uppsynen. Han är så fin, och så knäpp, min älskade lilla skatt. Jag skulle kunna skriva om kärlekens urkraft, om hur jag fortfarande måste gå iväg och gråta en skvätt ibland för att jag inte kan hantera den här sortens kärlek utan att gå sönder litegrann (på ett bra sätt), hur han får mig att skratta varenda dag och hur han går mig på nerverna varenda dag - det spelar ingen roll, för nu sover han så djupt som bara ett barn kan göra och jag saknar honom, jag saknar honom så att det gör ont. Låt det bli imorgon nu. På en gång.

Mitt älskade barn, min lilla Frank.