Life is peachy.

Frank är inne i en, vad ska man säga, rätt-så-jobbig trotsperiod. Det kommer lite som det vill, inte "nu är han trotsig i ett halvår och poff så går det över" utan det är två solskensveckor till följd av en monstervecka, ungefär. Och visst underlättar det att veta VARFÖR det är på det här viset, att det är normalt och rentav någonting väldigt bra. Det får iallafall mig att kunna bemöta det med en enorm portion tålamod och framförallt förståelse, vilket är skönt, för annars skulle jag ju bli helt slut i huvudet. Och ibland glömmer jag bort mig, ibland tycker jag att jag låter som en hackig gammal skiva i form av "nej frank, inte öppna ugnen!", "nej frank, man slåss INTE!", "nej frank, inte kasta mat på golvet!" och så vidare i all oändlighet. Då brukar jag andas ut en stund för att sen byta ut alla dessa "nej" och "inte" till "jag förstår att ugnen är intressant, men kan du inte hjälpa mamma med det här istället?" och det blir båda två så himla mycket gladare av. Sen tror jag att dom där stunderna av svaghet när jag också blir trött, när jag är den där hackiga gamla skivan som jag inte vill vara, att man även måste få vara sådan ibland också. För jag är ju trots allt bara mänsklig. Mycket synd att inga superkrafter kommer med på köpet, måste jag säga..

Nåväl, mellan hans breakdowns och slänga-sig-på-golvet-i-ren-protest så verkar känslorna gå bananas åt andra hållet också, han får skrattanfall i både tid och otid åt allt och ingenting och det slutar ofta med att hela familjen sitter och fulskrattar. Och idag är han hängig och krasslig och spenderar dagen hemma med mig, och än så länge har han inte fått ett enda utbrott. Mycket skönt. / Hälsningar, en ganska trött mamma.