Byssan lull, koka kittelen full.

Barn är ju så himla olika, det är bara så det är. Främst när det kommer till mat och sömn, där tycker jag att det kan vara som natt och dag från barn till barn. Frank har alltid föredragit sin egen säng framför vår säng/famn, sen dag ett i livet. När han var nyfödd kunde han sova på mitt bröst på dagarna, men i ärlighetens namn så var det mest för att JAG ville ha den närheten, han sov lika bra i sin egen säng. Det är ett "problem" vi helt enkelt har sluppit, för att han är programerad så, antar jag... sömn har aldrig varit något läskigt/ångestfyllt för honom, han kommer till ro lätt och har uppenbarligen ärvt mina tröttgener, och därför har det fungerat bra. (Obs, skryter ej, tänker inte låta min själ brinna i helvetet för att jag har ett barn som - gud förbjude - sover bra. Som mamma ska det liksom inte finnas på kartan att sömn är en självklar del i sitt liv, och får man ett barn som - gud förbjude igen - sover gott i sin säng så måste man vara ond, dålig och skrytsam och helst ska man skämmas litegrann om man nångång måste berätta det för någon.) Hur som helst, det var ju inte det jag skulle skriva om. Vad jag skulle skriva om är att jag inte kan låta bli att njuta på ett sätt som jag inte får uppleva ofta, som när han faktiskt vill sova i vår säng. Det brukar han vilja när han är sjuk, eller som häromnatten när han drömde en mardröm. Jag vaknade av ett förtvivlat "maaamma!" från sängen brevid och därefter låg en ledsen, rädd och trött bebis i min famn och andades tungt mellan snyftningarna. Jag höll honom tätt intill mig, pussade hans panna och strök hans hår. Dog kärleksdöden, kan man säga.

Och då, då kan jag önska att han var ett barn som ville sova med oss lite oftare.