Jag är nästan som du.

Igår var Sandra, Jesper och Vide här. Ingen snabbvisit den här gången, dom stannade hela dagen, och ändå gick tiden alldeles för fort. Trots att vi inte gjorde mycket mer än att vistas i lägenheten, prata bort tid, äta mat och titta på barn som tultade runt som fulla små pingviner så önskade jag att jag hade makten att utöka dygnets timmar, åtminstone sånna här dagar. Och så önskar jag att jag kunde klippa ut Västerås från kartan och lägga precis brevid vårat hus, vägg i vägg. Hade inte det varit smidigt? Det tycker jag..

Sandra är verkligen världens finaste människa. Det är sånt man säger, oftast i all hast, när man tycker att någon är bra, men hon ÄR verkligen det. Så fullkomligen genomsnäll, lugn, trygg, söt och rar. Det är som att jag glömmer bort det mellan varven, precis hur bra hon är, och så blir jag lika överväldigad varje gång. Det finns inga ord för hur mycket jag tycker om henne och önskar att vi kunde ses oftare, att hon inte var flera mil och en tågresa bort. Hon är ju som jag. Och dom är som vi.

Och vet ni hur fint två 10-månaderspojkar leker? Egentligen lägger dom inte så mycket märke till varandra, men samspelar ändå på något vis. Vide snodde Franks leksaker, och Frank använde Vides rumpa som någon slags kudde att ha en vilopaus på. Dom drog varandra i håret och hade djupa konversationer, bebisar emellan.

Tack finaste ni, snart ses vi igen. Y