Plötsligt händer det.

Ibland går allting så lätt, och ingenting känns svårt. Så är det väl med allting egentligen - skola, jobb, förhållande och livet i allmänhet. Ibland går det trögare, och ibland känns det som att allting flyter på och att man bara hänger med. Frank är inne i VÄRLDENS underbaraste period just nu, och jag tror aldrig att det har varit så roligt som det är just nu. Det är så häftigt att se hur en till början hjälplös liten klump växer, utvecklas och lär sig nya saker, får en egen vilja och en alldeles egen personlighet. Det märks att det händer mycket i babyhjärnan just nu, jag upptäcker nya färdigheter hos honom varje dag. Imorse när jag gick upp möttes jag av en liten skrutt som mötte min blick, och det syntes hur glad han blev av att se mig och han började liksom darra i hela kroppen av glädje och upphetsning. Han kröp med full fart mot mig - med en paus mitt i allt när han var tvungen att sitthoppa och klappa händerna - för att sedan krypa vidare. När vi hade haft kramkalas en stund så åt vi frukost, och när jag frågade "Frank, var är lampan?" som jag frågat hundra gånger varje dag i en evig tid så vände han blicken upp mot taket, där lampan sitter. Plötsligt händer det, och jag fick hålla tillbaka tårarna. Och ovanpå allt det här är han världens gladaste nästan jämt, sover som en prins om dagarna och nätterna och älskar alla människor. Mitt älskade hjärta, vad vore jag utan dig? Hur blev du så underbar? Hur kunde jag få någon som dig?

Och igår var världens finaste Susanna här på middag. Vi pratade så mycket att timmarna gick alldeles för fort och helt plötsligt började klockan närma sig 23:00. Tiden går fort när man har roligt sägs det, och vi borde ses oftare, och därmed basta.