Inte gjord för dessa dar.

Igår var ingen bra dag, den var rentav hemsk. Hela morgonen och förmiddagen hade båda vi någon sorts urladdning, vi var lättirriterade och jag fick bara mer och mer ångest över allting som måste göras, utan att jag vet hur det ska gå till eller ser någon ände på det. Jag fick svårt att andas ett tag, spillde några tårar och var bara mentalt utmattad. Jag orkade ingenting, jag ville bara ligga ner i soffan och glömma världen utanför. Frank passade på att trösta sin slutkörda mor genom att ligga nära och bunkra upp kärlekskontot. Det var underbart, och det behövdes. Min lilla fina..

Mot eftermiddagen kändes det bättre, efter ett besök av biståndshandläggaren. Hon såg på oss att vi inte är människor som ger upp eller slutar kämpa sa hon, och mitt svaga sinne valde att lyssna på henne. Trots fler motgångar idag (dagiskrångel...) så känner vi ännu mer att det här kommer att fixa sig, det kommer vi att se till. Det är bra att ha riktiga skitdagar ibland, när man är liten och svag och erkänner för sig själv att det är fan inte roligt att vara så här maktlös över en situation man aldrig har valt eller kan påverka. Det enda vi kan påverka är vår inställning till det hela, och efter vår lilla urladdning och vi på banan igen. Livet, idag är vi kompisar igen!