Frank är ute och hänger med Eva (läs: tittar på fåren) och jag ska passa på att ringa alla jobbiga samtal innan dom är tillbaka. Det är det värsta jag vet, att prata med folk som ska kunna sin sak medan jag är alldeles vilsen, men det är lika bra att få det gjort nu. Har skjutit upp det i veckor, om inte månader, och läget börjar bli akut. Jag blev en fena på telefonsamtal under graviditeten, när jag inte gjorde annat än att prata med myndighetsmänniskor och läkare till höger och vänster, men nu känns det jobbigt igen. Brukar dock gå rätt fort att komma igång - min "telefonröst" som Christoffer kallar det. Då låter jag ungefär som Gunilla 48år, världens artigaste människa. Men jag vet inte, det kanske inte är helt bra att inleda samtalet med "Jamen hejsan mitt namn är Madeleine! :)))" när jag faktiskt ringer om någonting som tynger mig och som tär mer än jag någonsin trodde att praktiska saker och lösningar kunde göra. Men jag kan inte hjälpa det, jag låter alltid alldeles för glad. Hoppas dom tror mig ändå.
Min finaste badkille..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar