En ny början.

Ibland är det bästa att bara börja om. Jag har länge funderat på att byta blogg, men har lika länge haft ångest för det (och ja, jag tar alltid småsaker alldeles för seriöst) eftersom att det finns så mycket minnen i den. Men när jag inte ens kan gå tillbaka till dom första inläggen där i utan att bli ledsen över hur mitt liv såg ut, inte kunna se tillbaka utan att få en enorm skuld mot mig själv, så där att jag nästan önskar att jag kunde få gå tillbaka och omfamna den människan och lova henne att allt kommer bli bra - då är det på tiden att man går vidare. Dokumenterar och sparar, för allt var trots allt inte dåligt. Den största delen av det som skrevs där är lyckligt. Men jag minns fortfarande det som gjorde ont, alldeles för väl. Så nu börjar vi om, helt enkelt.

Så vem är jag? Jag heter Madeleine och är 20år gammal. Himla jättekär i min Christoffer, och vi bor tillsammans strax utanför Stockholm. Jag är nog ganska lugn och tystlåten av mig, åtminstone om jag inte har någonting vettigt att säga. Har jag någonting vettigt att säga blir det nog för mycket åt det hållet istället. Får nästan alltid höra att jag är alldeles för snäll, envis och kräsen. Det stämmer nog - har en handfull filmer, böcker, musikiteter och människor jag verkligen älskar. Har svårt att falla för någonting nytt. Men det gör ingenting, jag är så nöjd med det jag har.

Man kan säga att mitt liv fick en mening den 20:e oktober '10 klockan 10:50. Fast egentligen började det redan åtta månader tidigare, sittandes på en toalett med en graviditetssticka i handen. Frank är idag snart sju månader gammal och kan säga mamma, sitta själv och är ett stort fan av lasange. Han är mitt allt.

Jag har sällan någon idé när jag startar en blogg, skriver det som faller mig in, bra som dåligt. Mitt liv som mamma, mitt liv som mig, mitt liv som muskelsjuk (och hur man kan vara lycklig (och ledsen ibland) ändå, trots att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig), kärleken till Christoffer, min besatthet av Morrissey, skrot och guldkorn.