Och lugnet infinner sig.

Idag har Christoffer och Frank varit och hälsat på dagiset han ska börja på. Jag kunde inte följa med, men ska iallafall vara med på inskolningen och det ser jag redan fram emot. En nöjd Christoffer ringde och berättade att vi kommer kunna vara 100% trygga med var vi lämnar vår son någonstans, så nu känner jag mig mer än lättad. Personalen var jättetrevliga och pedagogiska, lokalerna var fina och dom hade en vettig inställning till könsnormer. Precis som vi vill ha det, med andra ord. Frank verkade nyfiken på en gång och var inte alls blyg mot killen som ska ha hand om hans inskolning, någonting som också känns toppen. Det kommer nog gå bra det här, och det underlättar den lilla ångesten i mammahjärtat att Frank redan verkar peppad och nöjd över att börja på dagis.

Någonting som dock inte kändes lika pepp var gårdagen. Min vanligtvis snälla och rara pojke förvandlades till ett litet ondskefullt monster. Han brukar däcka på två sekunder efter sitt mellanmål, med en napp i munnen och en i vardera hand. Igår vägrade han, för han har nämligen lärt sig att kasta ut napparna från sängen, och då går det ju inte att somna, vilket han inte riktigt verkade kunna koppla i sin lilla babyhjärna. Jag gick in och ut i TVÅ timmar, men han gjorde samma sak gång på gång. Det hade varit en sak om han inte var trött, då hade jag antagit att det varit en naturlig övergång från att sova två gånger om dagen till en gång om dagen, men han såg helt hög ut av trötthet men skulle likförbannat kasta ut napparna från sängen. Mitt tålamod fick sig en omgång, och tack och lov har jag gott om det. Ibland är det verkligen tur för honom att han är så söt.. himla lilla odåga.