Life is a pigsty.

Det senaste dygnet har inte varit någon rolig historia. Även om det som har drabbat oss inte är värre än en simpel praktförkylning, så är det inte roligt att se sitt barn sjukt. Jag kan nog erkänna att jag inte alls är bra på det och är nära till tårar varenda gång han blir ledsen, jag kan ju inte göra ett dugg. Frank har varit väldigt fri från sjukdomar under sitt korta liv, så det är nog därför jag känner mig så väldigt ovan på den punkten. Han har inte haft feber mer än ett par gånger och har aldrig varit så här förkyld. Han har inte kunnat sova bra alls dom senaste nätterna, och varit riktigt snorig och hängig under dagarna men för täppt för att kunna sova = övertrött, ledsen och snorig bebis. Under vilda protester så har vi (läs: christoffer) lyckats få i honom alvedon och näsdroppar, så nu verkar han äntligen få sova ut lite efter senaste dygnets sömnbrist. Han mår bättre idag iallafall, så helgens planer behöver inte gå förlorade. Tur det, för jag längtar så in i norden.

Och jag går runt som den där tröttmamman man blir när man inte gör någonting annat än att vagga, vyssja, se till att ungen har vätska i sig och försumma sina egna måltider för att det enda man tänker på är att Frank ska orka äta. Igår ville han inte ha sin lunch, och jag fick nästan hjärtstopp. Mitt matglada barn har ALDRIG nekat någon form av mat, så där var jag nära att ringa ambulans. Igen: obs, skämt. Jag har inte duschat på flera dagar och har en stor, tovig och fettig klump av hår på huvudet, mörka ringar under ögonen och längtar till ikväll när jag ska göra mig fräsch igen och låtsas att Frank kommer sova gott inatt. Egentligen menar jag inte att låta ynklig nu, den som det är synd om är Frank och ingen annan. Ibland önskar jag bara att det gick att förklara för honom att anledningen till att vi stoppar termometrar och alvedoner i hans stjärt och att vi häller läskiga droppar i hans näsa enbart är för att vi vill att han ska må bättre, inte för att vi på något vis tycker om att se honom så ledsen. Det gör ont ända in i själen att se sitt barn gråta så mycket att han tillochmed ligger och snyftar i sömnen efteråt. Dumma sjukdom, försvinn från mitt barn.

Och medan han ändå sover ska jag passa på att få i mig någonting att äta, för sen lär det inte finnas någon tid till sådant. Dags att bunkra upp lite energi, med andra ord. Ha en fin dag!