Min klumpeduns.

Nu är det bara en och en halv månad kvar till det är dags för dagisstart. Frank börjar strax efter sin 1-årsdag, och det känns både bra och dåligt. Han kommer att få så mycket stimulans, och känner jag min son rätt så kommer det här med inskolning inte att bli något problem. Det kommer göra mig gott i hjärtat att veta att han kommer få uppleva så mycket under dagarna, och att jag kan vara trygg med vart vi lämnar honom. Men samtidigt har jag inte varit ifrån min son längre än ett par timmar åt gången, och då har han varit hos någon släkting. Det kommer att kännas svårt och tungt att lämna bort honom under dagarna, att säga hejdå med vetskapen att vi inte ses igen förrän eftermiddagen. Men ja, människan är ett vanedjur och jag kommer säkert vänja mig vid det också, speciellt om jag märker att Frank mår bra av att vara där. Ibland vill jag bara stoppa in honom i magen igen, alltid ha honom nära och alltid veta att han är trygg. Hur mycket jag än vill linda in hans liv i bomull så kommer det inte gå, och det skulle inte gynna honom. Han kommer att falla, bli retad och sårad och jag måste på något vis lära mig att leva med det och att jag inte kan vara där och skydda honom varenda gång. Och ja, man skulle nog inte bli en så mänsklig människa om man inte visste hur det är att ha det svårt heller, tyvärr.