Vad var det jag sa.

Eller, vad var det jag inte sa, men som alla dom där andra har sagt till mig i en evig tid, att jag kanske borde kolla upp mitt evighetshostande. Neeejdå, har jag svarat. Det går över, det är ingen fara, lite hosta har ingen dött av. Det hela slutade med ett besök på akuten igår, med ganska svåra smärtor på högra sidan av buken och även smärta vid inandning. Människorna i vita rockar stal mitt blod, klämde på min mage och blev inte kloka på mina symptom som varken stämde överens med gallstensanfall eller leverinflammation, eller blodpropp heller för den delen. Mina värden var så gott som perfekta, så idag fick jag åka in igen för en röntgen. Kan ha varit den värsta röntgen jag har varit med om, med kontrastvätska i dropp så det kändes som att jag både brann upp och kissade på mig, och då har jag ändå röntgats många gånger i mina dagar. (Tydligen är den där vätskan blodkärlsutvidgande, därav att det kändes som att jag svällde upp som en badboll och blev hundra grader varm. Jag förstod då varför en sköterska hade krälat med mig in i det där röret, för jag sprattlade som en fisk på land ungefär.) Men även röntgen visade en fullt frisk kropp, och det enda som fanns kvar att konstatera var att jag måste ha hostat sönder en muskel där inne som är svullen och trycker lite mot organen. Helt ofarligt men smärtsamt, och ett väldigt dumt ställe för en muskelbristning. Känner lite att högre makter nu har straffat mig tillräckligt för att jag inte lyssnar på min kropp, och i framtiden ska jag inte vara så himla nojjig över att gå till doktorn i tid.

Nu ska jag läka, vila i en vecka och förhoppningsvis bli hel, och känner just nu att jag inte vill se ett sjukhus igen i hela mitt liv.