Det här inlägget skrev jag för ett par dagar sedan, innan Fifi tog upp just det här ämnet i sin blogg, men av någon anledning valde jag att inte publicera det. Kanske för att det är någonting jag gärna inte pratar om, det här om hud i överflöd och muskler som inte längre finns kvar och så.
Jag hade en ganska ståtlig gravidmage. Magen blev nästan större än mig (en mage med en madeleine, brukade vi säga), och ingenting annat växte förutom den. Jag hade inget vatten i kroppen, bröst och rumpa och andra växt-vänliga kroppsdelar behöll sin ursprungliga storlek. Däremot så fick jag massor av bristningar. Det började smyga sig på under magen för att sedan vandra uppåt, och när jag var fullgången var halva magen full av randiga bristningar. Jag hade aldrig någon ångest över hur det såg ut, eller hur det skulle kunna se ut sen. Det enda som var jobbigt var att det kliade så outhärdligt mycket att jag ibland hade nära till tårar.
Och trots att jag knappt gick upp något alls i vikt, så har magen inte blivit sig lik. Bristningarna töjde ut huden å det grövsta, och magmusklerna satt så gott som på ryggen när graviditeten var slut. Det har inte funnits några muskler som hållit tillbaka någonting, och dessutom hängde huden som en påse i början, och även ett bra tag till. Nu, snart två år senare, har jag fortfarande mycket överbliven hud. Det hänger inte längre, men det är inte fast någonstans. Magmusklerna har stabiliserats något efter att ha plågat mig själv i plankan, vilket är skönt. Jag kommer att fortsätta med mina magövningar och att stärka magen, men jag får nog acceptera att magen aldrig kommer att bli sig lik igen. Och det var nog någonting jag inte var beredd på under graviditeten, då jag ändå aldrig blev så stor rent viktmässigt. Det är förstås tråkigt, att jag inte hade dom där supergenerna som fixade till deghögen efter ett par veckor, och det är tråkigt att inte kunna använda dom kläder jag vill med risk för att jag svullnar upp. Men samtidigt... vad är en sladdrig mage i jämförelse till vad som bodde i den, och som värmer mitt hjärta varenda dag? Och han som bodde där i, han älskar att vila huvudet mot min mjuka mage, och då känns det inte riktigt lika jobbigt längre.
Jag hade en ganska ståtlig gravidmage. Magen blev nästan större än mig (en mage med en madeleine, brukade vi säga), och ingenting annat växte förutom den. Jag hade inget vatten i kroppen, bröst och rumpa och andra växt-vänliga kroppsdelar behöll sin ursprungliga storlek. Däremot så fick jag massor av bristningar. Det började smyga sig på under magen för att sedan vandra uppåt, och när jag var fullgången var halva magen full av randiga bristningar. Jag hade aldrig någon ångest över hur det såg ut, eller hur det skulle kunna se ut sen. Det enda som var jobbigt var att det kliade så outhärdligt mycket att jag ibland hade nära till tårar.
Och trots att jag knappt gick upp något alls i vikt, så har magen inte blivit sig lik. Bristningarna töjde ut huden å det grövsta, och magmusklerna satt så gott som på ryggen när graviditeten var slut. Det har inte funnits några muskler som hållit tillbaka någonting, och dessutom hängde huden som en påse i början, och även ett bra tag till. Nu, snart två år senare, har jag fortfarande mycket överbliven hud. Det hänger inte längre, men det är inte fast någonstans. Magmusklerna har stabiliserats något efter att ha plågat mig själv i plankan, vilket är skönt. Jag kommer att fortsätta med mina magövningar och att stärka magen, men jag får nog acceptera att magen aldrig kommer att bli sig lik igen. Och det var nog någonting jag inte var beredd på under graviditeten, då jag ändå aldrig blev så stor rent viktmässigt. Det är förstås tråkigt, att jag inte hade dom där supergenerna som fixade till deghögen efter ett par veckor, och det är tråkigt att inte kunna använda dom kläder jag vill med risk för att jag svullnar upp. Men samtidigt... vad är en sladdrig mage i jämförelse till vad som bodde i den, och som värmer mitt hjärta varenda dag? Och han som bodde där i, han älskar att vila huvudet mot min mjuka mage, och då känns det inte riktigt lika jobbigt längre.
Det är aldrig helt lätt när kroppen förändras, det tycker i alla fall inte jag. Min mge klarade sig utan bristningar, men jag fick istället på rumpan. Den var ganska muskulös när jag blev preggo, blev större under graviditeten (värsta Beyonceröven) och sedan skrumpnade den bara ihop. Och nu är den fortfarande ihopskrumpnad. Lite trist, men som du säger, så värt det!
SvaraRaderaKul att du tar upp ämnet, jag tycker det borde pratas mer om kroppar på ett annat sätt än "jag-är-för-tjock"-sättet.
Ja, det där är ju så olika. Och verkligen, jag kan tvärtom känna att det hade sett bättre ut om jag inte varit så formlös och haft dom där tuttarna och höfterna och några extrakilon, för då hade inte den där svullna magen varit lika framträdande. Mina magmuskler blev totalpaj av graviditeten, men det är iallafall skönt att jag har fått lite ordning på det med hjälp av bra magövningar. Och huden, ja... det är ju inte så mycket att göra åt den, jag tror inte att den kan dra ihop sig så mycket mer än den gjort nu. Sen så är det ju synd, att man går och avundas dom där lite i smyg, som får tillbaka sin gamla kropp helt och hållet, när jag tror att vi är fler som faktiskt har kvar våra unika skavanker efter graviditeten.
Radera