I got soul but I'm not a souldier.

Det som härjar i min kropp, det gör att jag inte kan bygga upp muskler. Dom muskler jag förlorar, dom förblir förlorade. Det beror på att mina nerver dör, från den yttersta änden, utifrån och in, för att sedan 'slockna' (jag tänker mig nerver som lysande trådar) mer och mer. När nerverna dör, då går inga signaler fram till musklerna. Mina nervtrådar är döda från knänen och nedåt, och det blir värre ju längre ut från kroppen man kommer. I tårna finns inget kvar, varken känsel eller muskler. Vid vristen ökar känseln något, för att sedan bli bättre ju högre upp på benet man kommer. Det som har hänt med mina tår och mina fötter, att dom inte fungerar längre, det är vad som kan hända med händerna också.
Därför var dagens sjukhusbesök en fröjd, när det återigen konstaterades att min sjukdom mest har satt sig i mina underben. Och det är okej, för man kan verkligen leva med det. Med viss hjälp, och ganska mycket envishet och tålamod. Testerna jag gjorde på händerna idag visade ökad styrka och känsel sedan senast (två år sedan) vilket kändes som en enorm seger och lättnad. Två års bärande på en unge har visst gjort sitt, en daglig träning man inte ens reflekterar över.

Min läkare, hon är en fantastisk dam i sina bästa år. Från ryssland, eller polen eller något sådant. Hon har så mycket krut och medmänsklighet i sig att hälften kunde vara nog, är specialist på det hon gör och spenderar flera månader om året i afrika för att hjälpa utsatta människor. Hon träffar så otroligt många människor i svåra situationer, och hjälper dom på alla sätt hon kan med kunskapen hon besitter. Innan jag skulle gå sa hon helt plötsligt: "Du är en av dom där som jag berättar om när jag träffar andra patienter, jag har dig som exempel. Att vill man så kan man." Och ja. Jag vet inte. Det var ju så mörkt där ett tag, och jag var så bräcklig. Jag kände mig aldrig tapper, som hon sa att jag har varit alldeles för länge, när jag satt och grät som ett barn hos kuratorn. Eller när jag rasade ihop på badrumsgolvet och inte kom upp för att kroppen inte kunde lyfta sin egen tyngd. Eller den gången någon föreslog för mig att rullstol kanske kan vara ett alternativ ibland, och hur någonting i mig dog just då. Men med tiden har jag insett att man inte är svag bara för att man har gråtit, hatat allt eller kännt en sådan vrede över det som drabbat en att man bara velat skrika. Att vara stark är att ta sig upp därifrån och sakta men säkert jobba sig framåt, det behöver inte ens gå fort. Det har tagit flera år för min del, att acceptera situationen som den är. Att vara stark är att tillåta sig känna den där vreden ibland och fälla några tårar, för ilskan och sorgen kommer alltid att finnas där. Det bara är så, och den försvinner inte bara för att man ler hela tiden. Att vara stark är gråta ut, vara förbannad och hata allt för att sedan gråta färdigt, omfamna situationen och resa sig upp en gång till.