Godkväll.

Idag tog jag och mini en tupplur tillsammans i storsängen. Det är någonting som inte händer ofta nuförtiden, och jag är förvånad att han inte ville över till sin egen säng. Att ha en sådan mjuk liten människa tungt andandes i sin famn, det kan vara det mysigaste någonsin. Det tyckte nog han också, för vi vaknade först tre timmar senare, och så bra har han inte sovit sen förkylningsmonstret tog över hans lilla kropp. (Att hans blodsocker sedan var nere på noll när han vaknade och att jag var tvungen att sjunga på pippi långstrump i en halvtimme för att han skulle sluta gråthulka och äta sin mellis, det lägger jag åt sidan nu. Det kommer helt klart bli fler tupplurer tillsammans!)

Och även jag börjar känna mig som en människa igen, trots att halsen fortfarande är öm och jag fortfarande är lite svag. Det positiva, om man nu ska vara sån, är att jag under dessa dagar har kommit över min skräck för nässpray. Jag blev desperat tillslut, jag gillar att kunna andas.