Jag bara gör, biter ihop och håller käften.

Ibland händer dom mest märkliga saker. Det är inte min sak att offentliggöra i en öppen blogg, men när en del av ens tonår helt plötsligt ringer en efter många års tystnad för att säga förlåt, då blir man lite ställd. Jag som varken är långsint eller särskillt arg av mig, förstod först ingenting. Och sen, bli bedrövad och känslan av att hjälpa till på något vis tar över, utan att egentligen kunna. Helskotta också.

Men hjältar och hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
på att någon därute ser oss
Någon som hellre vill förlåta än fördöma oss