Frank.

Herrarna sover sedan länge och jag börjar bli trött, äntligen. Frank och jag tog en tupplur på 3,5 timmar idag, och vore det inte för att Christoffer hade ringt från jobbet och väckt oss vet jag inte hur länge vi hade legat i koma. Jag börjar äntligen må bättre från min ebolaförkylningsdöd, jag kan åtminstone äta och sova normalt igen (eller ja, jag verkar snarare ta igen förlorad sömn) även om jag är lite mör i kroppen. En vilodag imorgon, tillbaka till praktiken på tisdag och gamla vanliga rutinerna igen. Detta var verkligen en långdragen historia, och jag hoppas mest att jag slipper vara sjuk mer i år.

Idag var vi med om en så kallad... bajsincident. Det har hänt några gånger under Franks livstid, och för min del är det okej, jag är inte så känslig av mig när det kommer till kroppsinnehåll längre. Det jobbiga är att se hur ledsen Frank blir, som inte alls tycker om att se sitt eget bajs. Det var en konst att duscha av ett barn som krampaktigt hängde runt min hals, med tårarna sprutandes och i fullständig panik. Jag försökte förklara att varenda människa bajsar och att det inte är någonting konstigt, att bajset inte är farligt och att tillochmed morfar bajsar, då blev det lite roligare. När cirkusen var över satt han uppkrupen i min famn i soffan, fortfarande lite chockad och darrade i kroppen. Den här ungen må vara den jobbigaste någonsin med en 2-årstrots som tar över hans hjärna stundtals, och när jag säger att han är den jobbigaste någonsin så säger jag det med kärlek. För däremellan, när bajset är läskigt och när han berättar saker på sitt sätt, tar en spontan svängom på vardagsrumsgolvet, pussar en med dom där pyttesmå läpparna och ler så att ögonen glittrar, då vet jag inte riktigt var jag ska göra av mig själv, då älskar jag så att hjärtat nästan brister.