Det finns en människa som har nästlat sig in i mina tankar den senaste tiden. Han heter Kristian, och han skriver den här bloggen. Egentligen började jag läsa bloggen för längesedan, och hoppades någonstans att jag aldrig skulle behöva läsa den igen efter att den lades ner. Jag brukar verkligen, även när det är som mörkast, försöka tänka att det finns en mening med allt. Och ofta, så gör det ju det, i slutändan. Men när någon som inte ens har fyllt trettio år, som har ett livsljus jag sällan upplever, som förmedlar det svåra med så vackra ord, får en dödsdom, då slutar jag att se meningen med någonting. Då vill jag inte vara med längre, då gör det för ont. Hur någon jag inte ens känner, åtminstone inte mer än genom bloggen, kan påverka en så mycket är för mig ett mysterium. Men en sak vet jag, och det är att poeter som han inte växer på träd, och han och hans orättvisa öde gör skillnad för många. Läs och begrunda, och var tacksam över allt du har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar