När man väntar sitt barn, då är man förväntansfull över allt möjligt. Hur det kommer se ut, hur det kommer att vara, vad som kommer att ärvas och av vem. Och det slår mig ofta hur olika jag och Frank är. Vi är lika känsliga, och envisa som åsnor. Han har mina ögon och haka. Sen tar det stopp. Idag var vi ute och tog en långpromenad runt sjöarna. Frank matade fåglarna och tjöt av lycka när dom sprang fram till brödbiten. Sen gick vi, och gick och gick, runt alltihopa och plockade stenar och pinnar och hälsade på alla fåglar vi träffade längst vägen. Och Frank är, till skillnad från mig, så himla framåt av sig och hälsade även på varenda människa vi gick förbi, för att sen utbrista "...jag ÄLSKAR folk!". Låt mig säga att han är ett socialt geni i jämförelse till sin mor. Han har en sådan sprudlande nyfikenhet och inställning till nästan allting och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom i mitt liv. Han ger mig själslig lycka. Och jag är så stolt över hans goda lilla hjärta och att vi så ofta får höra hur omtänksam han är. Idag har vi haft en fantastisk dag, han och jag.
,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar