Onsdag.

Nu i dagarna har jag och Christoffer bestämt oss för att Frank inte är någon bebis längre, hur mycket än mitt huvud säger att han är det. Vadå närmar sig fyra år...? Lugn i stormen nu. Eller jaha. VA?! Oj. Han är visst så stor nu. Och då är det hög tid att sluta bajsa i blöja. Vi påbörjade detta för några dagar sedan, det började bra och slutade i katastrof kan vi väl säga. Så nu har vi, hur mycket det än tar emot, sagt till honom att blöjorna har tagit slut. För nu är han stor, och då finns det inga blöjor mer. Intalar mig själv att vi gör honom en tjänst, och det gör vi ju verkligen.

 

Och jag börjar bli hel igen efter att ha slagit halvt ihjäl mig. Ibland gör mina nerver så, tar inte emot signaler som dom ska, vilket resulterar i att benen försvinner under mig och jag faller handlöst. Mycket har jag accepterat med att ha den här sjukdomen, men inte det. Och detta har hänt med jämna mellanrum sedan jag var liten, innan jag ens var svårt påverkad av sjukdomen. Det är svårt att förklara, jag blir själv frustrerad då jag inte är "klantig och snubblar", jag känner liksom inte när det ska ske. Jag går och helt plötsligt gör jag det inte, utan ligger ner på golvet eller marken. Vet inte hur många gånger mina systrar garvat när jag från ingenstans försvunnit, inte heller hur många gånger JAG har garvat dom gånger jag inte gjort illa mig. Sen finns det den gången jag fick åka in med ambulans, och alla dom hundratals gångerna jag stapplat runt med stukade fötter. För några dagar sedan stod jag i badrummet och fixade när jag helt plötsligt låg på golvet med ena benet i en onaturlig vinkel under mig. Knäet har varit svullet och gjort ont och höfterna fick sig också en smäll, men idag kan jag stå igen. Jävla kropp att hålla på. Sluta med det nu.