Toothache, igen.

Vet ni vad som är jobbigt? Tandvärk. Jag hann vara fri från blåsorna i munnen i sisådär ett dygn innan visdomstanden tyckte att det var passande att börja trycka sig upp genom ett hårt tandkött. Idag har halva ansiktet/huvudet pulserat av smärta, och trots att jag sov ikapp förlorad sömn tidigare idag så har jag varit alldeles groggy och eländig. Jag vet, det här har blivit en himla gnällblogg och jag kan gå med på att ha ont lite överallt men INTE I MUNNEN. Jag fixar inte riktigt det, att inte kunna äta/prata/gäspa/borsta tänderna/överhuvudtaget röra på munnen. Jag blir så himla ynklig och tycker så fasligt synd om mig själv och tänker, i mina egoistiska och smärtsamma tankebanor, att så här ont kan väl ingen människa ha haft någonsin, aldrig har någon lidit som jag. '

Och sen kan det ju vara så, att det är lite dumt av mig att inte kunna svälja värktabletter i sånna här lägen i livet. Det är någon sorts fobi jag har, och det har säkert något namn. Men när jag inte står ut längre, som idag, då har vi alltid en nödplan. Dvs; min käre får hacka ner tabletter i mikroskopiska smulor, blanda det med fil/yoghurt och sedan mata mig på ett militäriskt vis. Med andra ord, inte bry sig om att jag viftar och sprattlar som ett sär på armar och ben där jag ligger som en hjälplös skalbagge på rygg, att fortsätta mata mig trots att det rinner utanför munnen och skita fullständigt i att jag kväljer så att det låter som att ett inte så gulligt monster är på väg ut ur min hals. Om man gör på det viset, då får jag faktiskt ner några tabletter, under tortyr förvisso. Frank följde spektaklet med stora ögon, och jag mådde efter en stund lite bättre och orkade både äta och prata och vara trevlig. Slutet gott, allting gott.