Frankie.

Ibland har jag svårt att förstå hur snabbt bebishjärnan utvecklas egentligen. (Nu är ju barnet inte någon bebis längre, men ja...) Häromveckan var Frank så trotsig att jag för första gången under hans livstid ville skrika i en kudde, med tårar som inte var långt borta. Under flera dagar trotsade han konstant, utan någon paus. Och jag lovar, jag klarar trots. Jag har gott om tålamod, främst för att jag är så envis tror jag. Men när hela dagarna gick ut på att bråka, när den unge herrn var mer missnöjd än nöjd och verkade hata sin mor, då höll jag på att tappa greppet litegrann. Ibland behövs det så himla lite för att tålamodskontot ska fyllas på - en spontan kram, en harmonisk middag eller en mysig stund. Men när allt det uteblir, då blir man lite trött. Och idag, en vecka senare, är han en ängel igen. Han trotsar, som barn ska, men i vettiga mått, och dagarna med honom är återigen så där fantastiskt underbara att jag saknar honom så fort han har somnat för natten...

Och nu märks det verkligen, att det hände mycket i hjärnan under dom dagarna. Han pratar som aldrig förr och det kommer nya ord hela tiden, igår sa han även sin allra första tvåordsmening. Han säger "HÄJ HÄJ!" till varenda människa vi stöter på, och han har blivit fullkomligen besatt av inget mindre än  mumintrollen. När vi inte läser muminboken eller lyssnar på muminsången så pratar han om mumin konstant (ibland så att öronen nästan blöder), det är snudd på det första han utbrister när han vaknar på morgonen. Eller "mimin", som han säger. Och det senaste som hänt på frank-fronten är att vi för några dygn sedan valde att sluta med morgonvällingen eftersom att han den senaste tiden har velat ha den på natten istället, och eftersom att han inte ätit nattmål sen han var en månad gammal kändes det inte riktigt okej. Första natten blev härlig med två hysteriska utbrott och två timmars vakenhet, igårnatt skrek han i fem minuter och inatt ylade han i blott en minut innan han somnade om. Framsteg, tack och lov. Men han är duktig, min lilla korv. Inte lätt att bli av med en trygg vana bara så där...

Så, det var dagens rapport det. Nu - lunch och solskenspromenad.