När livet drabbar en på mindre charmiga vis.

Det har varit lite kaos senaste dagarna. Kräkkaos, bajskaos, feberkaos och sjukhuskaos. Och absolut lite kaos i mig, som aldrig har sett mitt barn så här medtagen någongång. Igår förmiddag när jag ringde till sjukvårdsupplysningen för tredje gången, lite förtvivlad över att råden jag fått tidigare inte fungerande, att mitt barn enbart blev sämre, och blev kopplad till en sjuksköterska på astrid lindgrens barnsjukhus som säger åt mig att vi ska komma in på en gång, då blir man lite stressad av sig. Jag tror det tog max fem minuter från det att jag la på luren till att vi alla tre satt fullt påklädda i taxibilen. Efter en evig väntan i ett proppfullt väntrum så fick vi tillslut träffa en läkare, som klämde lite överallt på mitt stackars barn som inte var glad och definitivt inte imponerad av läkarens dumma såpbubblor eller lysande pennor. Doktorn tyckte att det var en bra grej, barn som inte säger ifrån är inget gott tecken. Och med tanke på att all vätskeersättning stannar kvar i magen och att han kissar bra, så behövde vi inte vara oroliga för tröttheten eller apatin, då det helt enkelt inte rör sig om akut vätskebrist och inte tyder på någon infektion i kroppen. Har han inte fått behålla någon fast föda till imorgon så måste vi dock åka in igen, då har han varit utan mat i fyra dygn och då måste han få näring på något vis. Dessvärre kom potatisen han petade i sig igårkväll upp några timmar senare (precis när vi började jubla inombords över att han verkat få behålla den) och den lilla slurk välling imorse kom upp som en fontän. Så ja, nu hoppas vi på att någonting sker under dagen, att någonting får stanna kvar i magen och att min älskling får bli en tjockis igen, han har blivit smal som en liten speta på dessa dagar. Jag tänker iallafall inte resa mig ur soffan, jag sitter här och håller om, lugnar, sjunger och petar in vätska med den lilla doseringssprutan var femte minut.

Håll tummar.