Det här med att pojkar inte får ha rosa kläder, eller några färger överhuvudtaget.

I vilken klädesbutik man än går in i, där det är uppdelat i flickavdelning och pojkavdelning, så behöver man inte mer än en ärta till hjärna för att kunna se skillnaden. Flickornas avdelning är fulla med färger, mönster och fantasi. Pojkarnas avdelning innehåller svart, grått och mörkblått. Det där har jag dock valt att strunta blankt i, eftersom att jag nästan somnar av tristess när jag går in på pojkavdelningen. Inte för att jag inte tycker om svart, grått och mörkblått - det har vi också massor av - men det vore väl hemskt tråkigt om det var det enda Frank fick ha på sig, bara för att han är en pojke. Jag vill erbjuda min son allt, rosa och blått, actionman och my little pony. Det är ju faktiskt vi dumma vuxna som valt att dela in SMÅBARN i fack, vilket jag tycker är fullkomligen onödigt. Skillnaden mellan flickor och pojkar kommer långt senare, och jag känner att jag vill hålla ifrån Frank alla ideal och förväntningar som ligger på honom bara för att han har en snopp, så länge det går. Det är en så kort tid i livet han kommer att få vara så fri ändå. Frank är inte en sämre pojke för att han har en blommig solhatt. Han är inte heller en riktig pojke om han väljer att leka med actionman när han är större. Han är en pojke, ett barn, oavsett vad han väljer att tycka om. Många tappar även hakan i golvet när jag säger att vi kommer låta honom ha klänning på sig om han vill det sen. Men jag menar, vad vore vi för föräldrar om vi stängde dörren för någonting som är hans jag? Om klänningen är någonting att klä ut sig i, en fas eller någonting som stärker honom, varför i hela fridens namn skulle vi, som är hans mamma och pappa, inte stötta det? Lika mycket som vi skulle stötta att han tycker att pojkavdelningen i klädesbutiker är värsta grejen, är grått och mörkblått det bästa han vet så är det vad han kommer få ha. Tills dess kommer vi erbjuda honom allt. Många verkar liksom tro att bara för att vi är öppna med att erbjuda honom allt så utesluter vi "stereotypiska pojksaker", men det handlar liksom inte om det. Jag vet en morfar som skulle bli glad i själen om Frank började spela fotboll, men som han själv sa: "Skulle han dansa balett skulle man ju sitta där och heja på ändå!" och det är precis det som det handlar om. En bättre förklaring orkar jag inte ge mig in på.

Och jag tycker att alla får göra precis som dom vill. Jag lägger mig inte i någons uppfostran whatsoever, och jag tycker INTE att man är en dålig förälder om man inte håller med mig i dessa frågor, det hoppas jag att ni förstår. Jag är lite rädd för att skriva om sånt här, med risk för att någon ska uppfatta det fel. Man har olika åsikter och väljer att göra på olika vis, och det är fantastiskt. Det jag tycker är hemskt tråkigt dock, och det enda som gör att det här är så viktigt för mig att skriva om, är när utomstående frågar "vad har ni spökat ut honom i nu?" eller diverse mindre genomtänkta kommentarer om Frank har någonting på sig som inte är svart, grått eller mörkblått. Det gör ingenting nu, men om bara några månader kommer Frank att börja förstå mer, och det vore väl hemskt synd om han blev påverkad av sånna kommentarer när det är precis det vi försöker att komma ifrån.